Vissa liljors njurtoxiska effekter på katter har beskrivits i litteraturen i snart 25 år, trots detta är den toxiska komponenten i liljan inte identifierad. Toxinet verkar dock vara vattenlösligt och själva blomman har i studier visat sig vara mer toxisk än bladen, även om hela växten är giftigt. Symptom som ses vid liljeförgiftning hos katt är kräkningar, anorexi och depression. Om förgiftningen inte blir behandlad utvecklas njursvikt till följd av tubulär nekros. Studier har visat att pankreatit kan uppkomma och att vissa arter av lilja kan ha toxiska effekter på levern. I dagsläget behandlas liljeförgiftade katter genom att att förhindra upptag av toxinet med emetika, magpumpning och aktivt kol. Vätsketerapi används även för att eliminera toxinet snabbare.

Sammanfattning: Liljebaggen, Lilioceris lilii (Scopoli) är den största skadegöraren på liljor tillhörande släktena Lilium och Fritillaria, och är ett problem i Sverige liksom i övriga Europa, Nord-Amerika och Asien. Skadan orsakas främst av larverna, men även av fullvuxna baggar, som äter på plantans blad, knoppar och blommor (Ernst, 2005). De kan orsaka allvarliga skador genom att äta upp alla blad på plantan (Gold et al., 2001; LeSage and Elliott, 2003). Biologisk bekämpning i Sverige verkar möjlig sen man har upptäckt parasitsteklar som attackerar liljebaggens ägg och larver i Europa. I de centrala delarna av Europa har Haye och Kenis (2004) funnit fyra arter av parasitsteklar som parasiterar liljebaggens larver, ichnemoniderna Lemophagus pulcher, Lemophagus errabundus, Diaparsis jucunda, och eulopiden Tetrastichus setifer. En äggparasit, mymariden Anaphes har också upptäckts, liksom hyperparasiten Mesochorus lilioceriphilus, en ichneumonid, som ofta parasiterar Lemophagus arterna. För att undersöka förekomsten av dessa steklar i Sverige gjordes insamlingar av liljebaggslarver under sommaren 2006 på olika platser i tre regioner, södra (Skåne), sydöstra (Småland och Öland) och mellersta (Stockholm) Sverige.