I den här uppsatsen har jag gjort en tematisk läsning av de dystopiska ungdomstrilogierna Hungerspelstrilogin, Divergenttrilogin och Legendtrilogin, vilket jag har gjort med fokus på temat kosmetika och utsmyckning. Syftet var att undersöka de genusmönster som existerar kring kosmetikan och utsmyckningen, liksom dess förhållande till klass och ålder.Jag kommer i uppsatsen fram till att kosmetika och utsmyckning bärs frivilligt av överklass och onda karaktärer och att det tvingas på de flickor, och i viss mån även de pojkar, som är böckernas huvudpersoner. Böckerna tycks bekräfta åsikten att kosmetikan är något förkastligt och påtvingat av patriarkatet. Tvånget kommer dock i böckerna inte enbart ifrån patriarkatet utan också från överklassen. Uppdelningen mellan vad som är okej för flickor och pojkar att bära ser i stort sett likadan ut som i dagens samhälle, trots framtidsskildringens möjligheter att måla upp något nytt.

Den bild av Emil Kléen som övervägande presenteras i allehanda litteraturöversikter och artiklar är en ung Legend, som inte blivit Legendarisk av sin egen skaparkraft, utan mestadels på grund av att han figurerar i Strindbergs, Söderbergs och andra mer eller mindre kända sekelskiftesförfattares litterära verk. Bilden som förmedlas i dessa verk är den dekadente Baudelaire-efterliknaren (inspirerad även av Verlaine och Rimbaud), som dock inte själv lyckas med att skapa lyrik som skiljer sig från den rådande nittitalismen. Starkt metriskt bundna verser (t.ex. sonetter) med blommor och prålig landskapsanknytning är det som i forskningen mestadels nämns om Kléens egna skapelser. Detta trots att inte många av hans dikter är analyserade till innehållet i de artiklar som jag läst.