Uppsatsen undersöker Marinens uppbyggnad och omstrukturering i och med Försvarsbeslut 58.Marinen gick från en flotta uppbyggd kring två stridsgrupper med en Kryssare som ledare, stödfartygvar jagare och motortorpedbåtar i formationen till att efter beslutet gå mot ett kustförsvar medtorpedbåtar och kustartilleri.Uppsatsen undersöker huruvida möjlighet fanns att bedriva Fleet-in-Being innan Försvarsbeslut 58och efter genomförandet. För att kunna göra detta analyseras Fleet in Being främst utefter två storateoretiker, Alfred Thayer Mahan och Sir Julian Corbett, för att urskilja om det finns ett visst agerandeeller punkter som måste uppfyllas för att Fleet-in-Being ska vara applicerbart.Analysen av Försvarsbeslutet visade att Flygvapnet till stor del skulle ta över försvaret av Östersjönutifrån delkonceptet som sammanfaller Fleet-in-Being, bland annat att slå mot försörjningslinjer. Manräknade med att flygplanens förluster skulle fortskrida så hastigt att man inte kan upprätthålla detaktiva långtgående hot som Fleet-in-Being kräver.Resultaten som uppsatsen kommit fram till visade på att Marinen hade god förmåga till Fleet-in-Beinginnan Försvarsbeslut 58 genomfördes. Marinen hade till viss del Fleet-in-Being även eftergenomförandet med de jagardivisioner som sattes samman. Att Flygvapnet var tänkt att på egen handagera mot ett överskeppningsföretag baserades på bedömningar och antaganden som gav enmissvisande bild av dess förmåga..

Sveriges ytstridskrafter hade länge en förmåga att hävda sig mot fiendens stridskrafter ute till havs på 1950- och 60-talen. Nedrustningsprogrammet av försvaret på 1960-talet innebar att teknikutvecklingen bromsade upp och flottans större fartyg Kryssare, fregatter och jagare skulle bytas ut till en lätt flotta med små snabba enheter. Detta resulterade i att flottans taktik anpassades till ett tillbakadraget uppträdande längs med kustbandet och inom skärgården. Svenska officerare bevittnade på när Sovjetunionen rustade upp och utvecklade nya vapen och fartyg med robotar av högsta kvalité i Östersjöområdet. Detta hot medförde att officerarna i flottan ville satsa på ett långräckviddigt vapen för att bli mer jämbördig mot fiendens styrka ute till havs.Resultatet blev en svenskutvecklad sjömålsrobot, Robotsystem 15 (RBS 15), som infördes i marinen i början av 1980-talet.