Kultkontinuitet är ett omdiskuterat begrepp inom religionshistorisk forskning. Vid övergången från en religion till en annan kan olika typer av beständighet ibland urskiljas, exempelvis när det gäller val av kultplats samt handlingar vid denna plats. Ofta har diskussionen kring kultkontinuitet i Norden rört uppförandet av kristna kyrkor på förkristna kultplatser. Inom folkreligiositeten har även offrandet vid vissa källor ansetts ha förkristna anor. Längs Ångermanälven finns exempel på den här typen av källor, där offrande och källdrickning från katolsk tid och framåt påstås ha sina rötter i förkristen kult.

Syftet med den här uppsatsen har varit att uppmärksamma uppvärderande omnämnanden av djur i kristen texttradition, företrädesvis i evangelierna, men också i apokryfisk litteratur och i Uppenbarelseboken. Fokus har legat på Jesustexterna, eftersom Jesus är Kristendomens förgrundsgestalt och kärna. Därför har djuren kring Jesus blivit mitt huvudstudium, men en återblick görs också till Gamla Testamentet, för att visa att en positiv djursyn finns redan i Moseböckerna och i skapelseberättelsen.Kristen teologi och tradition har negligerat dessa uppvärderande djurbilder, för att istället fokusera på nedvärderande omnämnanden av djur. Den negativa djursynen har varit fullständigt dominerande, och därför är det nödvändigt, menar jag, att arbeta på det sätt som jag föreslår, för att skapa en motvikt och balans. Min arbetshypotes har varit att det existerar uppvärderande omtalanden och beskrivningar av djur, i viktiga sammanhang, och min undersökning har sedan handlat om att identifiera sådana texter, vilket jag också lyckats med.

Traditioner och berättelser lever idag kvar om sockensamerna. Sockensamerna har en egen historia i mellersta Sverige. I de flesta socknarna i länet finns det spår kvar efter dem. Det förekommer till exempel lämningar från där de bodde, bevarande föremål samt ortnamn som återger ett samiskt ursprung. Dessutom har de satt spår i texter och till exempel domstolsförhandlingar.