Frihandelsavtalet Nafta (North American Free Trade Agreement) slöts den 1:a januari 1994 mellan USA, Kanada och Mexiko.Synen på fri handel har alltid varit en laddad ideologisk fråga och det var främst fackföreningsrörelsen och miljörörelsen som kom att rikta den skarpaste kritiken mot Nafta. Den handlade bland annat om den höga mexikanska immigrationsnivån till USA, ökad arbetslöshet, att miljöfrågorna inte prioriterades och att avtalet skulle leda fram till större ekonomiska klyftor. Syftet med uppsatsen är att med enkomparativ ansats undersöka hur det mediala språkbruket i New York Times konstruerar och ramar in bilden av Nafta under åren 1993 och 2009/2010 och vilken ideologisk konsensus som dras.Genom att använda Entmans inramningsanalys (framing), van Dijks kritiska diskursanalys och Fowlers konsensusideologi, kunde bakomliggande ideologier och diskurser komma upp till ytan och intressanta iakttagelser av Nafta göras.Problemdefinitionen 1993 speglade ett Mexiko i djup ekonomisk- och social kris och USA:s ekonomiska problem med bland annat hög arbetslöshet och stora mexikanska immigrationsvågor. Problemet låg främst i den okunnighet och rädsla som genomsyrade den amerikanska befolkningens inställning till Nafta. I 1993 års artiklar fanns en genomgående repetition av den dominerande och homogena inramningen som bestod av en liberal marknadssyn där frihandel lyftes fram som det främsta framgångsreceptet och därmed blev Nafta den enda utvägen ur krisen.

Vårt jordklots klimat förändras till det sämre och har blivit allt mer oförutsägbart. Med enormt stor sannolikhet beror det på den utbredda förbränningen av fossila bränslen världen över som vi människor startade explosionsartat i och med industrialismen. Detta fastställer IPCC i sin 5:e klimatrapport. För att mänskligheten ska leva vidare på planeten behöver vi uppnå en hållbar utveckling. Denna utveckling grundar sig först och främst i tre aspekter nämligen ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.