Dilaterad kardiomyopati (DCM) är en av de vanligaste hjärtsjukdomarna hos hund. Inom rasen dobermann har prevalensen i Europa uppskattats till 58 % vid 7 års ålder. Vid DCM har hjärtat en förändrad morfologi, det är dilaterat och har en nedsatt sammandragningsförmåga, och ofta ses rytmrubbningar (t.ex. kammarextraslag). Det är idag rekommenderat att utföra avelsscreening av dobermann och det mest kostandseffektiva sättet att undersöka hjärtats morfologi och rörelse är med ultraljud (ekokardiografi).

Dilaterad kardiomyopati (DCM) är en relativt vanlig och mycket allvarlig sjukdom hos hundrasen Newfoundland. Sjudomen kännetecknas av att hjärtats kontraktionsförmåga minskar vilket leder till symtom på hjärtsvikt. Syftet med studien är att undersöka om sjukdomen är ärftlig och, i så fall, sjukdomens arvsgång. Etthundrafemtio Newfoundlandhundar användes i studien vilka insamlats som en del av en molekylärgenetisk studie av DCM. Hundarna har genom olika metoder diagnostiserats med DCM (t ex ekokardiografi, histopatologi och kliniska symtom) och de som vid sju års ålder fortfarande var fria från symtom på DCM har betraktats som friska.

Dilaterad kardiomyopati (DCM) är en relativt vanlig och mycket allvarlig sjukdom hos hundrasen Newfoundland. Sjudomen kännetecknas av att hjärtats kontraktionsförmåga minskar vilket leder till symtom på hjärtsvikt. Syftet med studien är att undersöka om sjukdomen är ärftlig och, i så fall, sjukdomens arvsgång. Etthundrafemtio Newfoundlandhundar användes i studien vilka insamlats som en del av en molekylärgenetisk studie av DCM. Hundarna har genom olika metoder diagnostiserats med DCM (t ex ekokardiografi, histopatologi och kliniska symtom) och de som vid sju års ålder fortfarande var fria från symtom på DCM har betraktats som friska.

Dilaterad kardiomyopati (DCM) är en allvarlig hjärtsjukdom som drabbar flera hundraser, men är vanligast bland de stora raserna. Sjukdomen drabbar hjärtmuskulaturen varpå hjärtats kontraktionsförmåga försämras. Detta leder på sikt till volymsöverbelastning, dilatation av hjärtats hålrum och kliniska tecken på hjärtsvikt. DCM är en viktig dödsorsak hos grand danois och den höga prevalensen tyder på att det finns en genetisk faktor bakom utvecklandet av sjukdom. Resultat från flera studier där ärftligheten studerats, tyder på en autosomal dominant nedärvning, men även x-bunden recessiv nedärvning har föreslagits. Syftet med denna studie var att, utifrån en studiepopulation bestående av renrasiga grand danois hemmahörande i Sverige och Norge, undersöka de vanligaste dödsorsakerna, och om det fanns någon signifikant skillnad i medeldödsålder mellan hundar som dött i DCM och hundar som dött av övriga orsaker.

In this essay suggested pathogenesis of secondary hypertrophic osteoarthropathy (HOA) is reviewed. HOA, characterized by; periostitis, periosteal proliferation of tubular bones and arthritis can develop due to many different underlying diseases. The syndrome is most commonly seen with intra-thoracic malignancy or chronic pulmonary infections. HOA has previously mainly been described in humans and various domesticated species. More recently, through wildlife disease monitoring, cases have also been found among wild animals.

Dilaterad kardiomyopati (DCM) är en relativt vanlig och mycket allvarlig sjukdom hos hundrasen Newfoundland. Sjudomen kännetecknas av att hjärtats kontraktionsförmåga minskar vilket leder till symtom på hjärtsvikt. Syftet med studien är att undersöka om sjukdomen är ärftlig och, i så fall, sjukdomens arvsgång. Etthundrafemtio Newfoundlandhundar användes i studien vilka insamlats som en del av en molekylärgenetisk studie av DCM. Hundarna har genom olika metoder diagnostiserats med DCM (t ex ekokardiografi, histopatologi och kliniska symtom) och de som vid sju års ålder fortfarande var fria från symtom på DCM har betraktats som friska.

SAMMANFATTNINGDilaterad kardiomyopati (DCM) är en ärftlig, primär hjärtmuskelsjukdom som är mycket vanligt förekommande hos dobermann. Sjukdomens förlopp har tre stadier. Det första stadiet innebär att sjukdomen föreligger men kan enbart påvisas vid histologisk undersökning av hjärtmuskelvävnad. Det prekliniska stadiet innebär att inga sjukdomstecken ses hos hunden, men förändringar, såsom hög förekomst av kammarextraslag och dilatation av vänster kammare, kan hittas med hjälp av elektrokardiografi (EKG) och ekokardiografi. I det overta (kliniska stadiet) uppvisar hunden sjukdomstecken som nedsatt arbetsförmåga, trötthet, hosta samt kachexi.