Syftet med denna uppsats är att sammanföra postkolonial teori och narratologi för att visa på hur teoretikerna Homi K. Bhabhas postkoloniala tänkande och Mieke Bals narratologi berikar varandra och tillsammans belyser kontextualiseringen som en central punkt. Denna kommer vidare att leda till frågan kring hur ansvar skrivs in i det kommunikativa liksom i det kulturella rummet.  .

Syftet med denna uppsats är framförallt att försöka visa, samt diskutera, vad en postkolonial läsning kan vara, och vad den kan ge. Jonas Hassen Khemiris "Ett Öga Rött" är ämnet för min läsning, alltså mitt primärmaterial. Genom olika närläsningar av denna roman undersöks relationerna mellan språk, makt och identitet. Huvudsakligen försöker jag, med hjälp av postkolonial teoribildning, att utröna hur romanens huvudkaraktär och berättare, Halim, förhåller sig till sig själv, och sin verklighet. Min teoretiska grund ligger hos de postkoloniala teoretikerna Edward Said och Homi Bhabha.

Denna uppsats är en studie av Eyvind Johnsons användande av sagoformen i romansviten Romanen om Olof (1934-37), och behandlar de fyra sagor som infogats i verket. Utgångspunkten är Johnsons eget påstående att sagorna är "på sitt sätt det mest realistiska i boken". Studien syftar till att redogöra för hur sagorna fungerar som verklighetsskildringar, och på vilket sätt de är realistiska. Sagorna sätts i samband med Johnsons eget liv; eftersom detta ligger till grund för Romanen om Olof är den biografiska kontexten av stor vikt då man diskuterar verklighetsförankringen i sagorna. En enkel översikt över sagobegreppet och Johnsons sagors relation till den muntliga folkdiktningen presenteras även.Att Johnsons sagor är realistiska har en dubbelbottnad innebörd; dels är de realistiska på så vis att de skildrar romanpersonernas andliga verklighet, något som för Johnson är omöjligt att göra i någon annan form.

Theatre is often seen as an act to entertain or provoke, however the main argument of this paper is that theatre also can be seen as a process to build peace. This study focuses on and explores how artistic processes, such as Forum Theatre developed by Augusto Boal, can be used as a method to promote psychosocial reconciliation in war-shattered areas. With the use of Forum Theatre the spectators becomes the spect-actors, the subjects that act and not the objects that are acted upon. Subjects that are encouraged to try and find solutions to social problems by acting out possible solutions and evaluating them. By analyzing how a number of organizations have worked with Forum Theater on the Balkans and with a theoretical approach combining Homi K.

Syfte: Mitt syfte är att undersöka vad för erfarenheter de utländska lärarna tagit med sig och hur dessa erfarenheter från hemlandet påverkar deras lärararbete i Sverige. Hur ?översätter? de sina kunskaper och konstruerar sin läraridentitet, vilken roll spelar deras bakgrund i anpassningen till svensk skolkultur? Processen att skapa en läraridentitet och dess roll i ett interkulturellt möte är de frågor som jag skulle vilja fördjupa mig i med detta arbete. Teori: Jag analyserar intervjusvaren med hjälp av Kims teori om interkulturella anpassningen och Goffmans interaktionsteori och teori om stigmatisering. Dessutom, använder jag Baumans teori om ?flytande? samhälle där identitetsskapande är en ständigt pågående process.

The purpose of this thesis is to historically describe how Fédération Internationale deFootball Association (FIFA) interprets how the discourse of anti-racism has developed withintheir own organization throughout the years. In doing so, the thesis lands in a present timeperspective and then aims to identify the norms which FIFA, according to the organizationitself, stands for in regard to anti-racism within world football. That standard of behavior isthen put in contrast with the hidden ideological conceptions which, with the applying of apost-colonial perspective, can be found in the rhetoric used by FIFA in expressing themselvesabout their anti-racism stand.The methodology used in this thesis builds upon a qualitative text analysis approach inwhich solely primary sources available through the official website fifa.com are considered.The study finds that anti-racism is a relatively young concept within FIFA and that the communicatedideal standard of behavior circles around terms such as unity, diversity, solidarityand equality. Further on, FIFA clearly articulates how the universal power of football as suchcan unite people and that FIFA, as the administrator of this the world?s greatest sport, can setan example for the rest of the world to follow when it comes to notions of tolerance and solidarityin preventing racism in the future.In following the terminology provided by the post-colonial theorists Homi Bhabha andGyatri Spivak, and applying the concepts of fixity and essentialism on the rhetoric aroundanti-racism, the study discovers that FIFA, in sharp contrast to the articulated norms, in factexpress ideological conceptions of skin as a barrier of difference between people, and thatFIFA on good grounds can be accused of reproducing racist stereotypes rather than bridgingthem.The study concludes that its findings clearly demonstrates the increased need of consideringsports, and more specifically international sport organizations, as a basis for researchwithin the academic field of International Relations, and that a postcolonial perspective verymuch can provide alternative understandings of how these actors operate and what influencethey might have in the international system..