Resultatet av undersökningen visar att ungdomarna i fokusgrupperna såg sina socialt utsattastadsdelar som segregerade och trista miljonprogramsområden och å andra sidan farliga och ibland spännande förorter. Man hade högt ställda förväntningar på polisen som denna oftastinte lyckades leva upp till. Polisen betraktades istället som oengagerad, provocerande ochibland direkt kränkande. Ungdomarnas föreställningar var ständigt mål för intrycksstyrning och kontroll av kamratgruppen men också av polisens agerande i interaktionen med ungdomarna(jfr. Heidegren & Wästerfors 2008, s.

Jordberga gods är en pärla på den sydskånska slätten. Gården har gamla anor och omnämns första gången 1355. Godset brändes ned och plundrades under kriget mellan Sverige och Danmark 1644. En trelängad gård byggdes upp på samma plats på 1650-talet. Gården ändrades inte mycket efter detta, förrän Carl Adam von Nolcken tog över godset 1834.

Liss Eriksson växte upp i en inspirerande miljö, där fadern Cristian Eriksson förde skulpturtraditionen vidare till sonen. Det var en uppväxt som gav Liss Eriksson stor inblick i en konstnärs sätt att se och betrakta, men också att det krävdes stort tålamod och hantverksskicklighet för att få fram det uttryck man som konstnär söker.Liss Eriksson utvecklade en stor förmåga att förmedla en känsla i form av ett koncentrerat uttryck.Liss Eriksson tillhörde den skara unga konstnärer som slog igenom i slutet på fyrtiotalet, han var med på utställningen Ung Konst på Färg och Form i Stockholm 1947. Han tillhörde aldrig konkretisterna men påverkades naturligtvis av tidens modernistiska tankar.Efter kriget levde och arbetade Liss Eriksson under några år i Paris. Där knöt han många kontakter, bland annat med de franska skulptörerna Jean Osouf och Henri Laurens. Paristiden gav också näring åt Liss Eriksson starka humanism, han lade mänskliga situationer på minnet, lagrade känslostämningar och upplevde många skiftande mänskliga livsöden.

Liss Eriksson växte upp i en inspirerande miljö, där fadern Cristian Eriksson förde skulpturtraditionen vidare till sonen. Det var en uppväxt som gav Liss Eriksson stor inblick i en konstnärs sätt att se och betrakta, men också att det krävdes stort tålamod och hantverksskicklighet för att få fram det uttryck man som konstnär söker. Liss Eriksson utvecklade en stor förmåga att förmedla en känsla i form av ett koncentrerat uttryck. Liss Eriksson tillhörde den skara unga konstnärer som slog igenom i slutet på fyrtiotalet, han var med på utställningen Ung Konst på Färg och Form i Stockholm 1947. Han tillhörde aldrig konkretisterna men påverkades naturligtvis av tidens modernistiska tankar. Efter kriget levde och arbetade Liss Eriksson under några år i Paris. Där knöt han många kontakter, bland annat med de franska skulptörerna Jean Osouf och Henri Laurens. Paristiden gav också näring åt Liss Eriksson starka humanism, han lade mänskliga situationer på minnet, lagrade känslostämningar och upplevde många skiftande mänskliga livsöden.

Vid årsskiftet 2003/2004 ställdes Kirunaborna inför det omvälvande faktum att Kiruna stad måste flyttas. Vid denna tidpunkt informerade LKAB kommunen om att beräkningarna över markdeformeringen inte stämde överens med den verkliga deformeringsutvecklingen. Staden skulle behöva flyttas på grund av malmbrytningen som är av avgörande betydelse för staden och dess befolkning. Det blev en rivstart för att snabbt arbeta fram en ny plan för Kiruna centralort. På ett tidigt stadium stod det klart att många intressenter och aktörer, samt inte minst medborgarna, skulle komma att beröras av flytten.