Liss Eriksson växte upp i en inspirerande miljö, där fadern Cristian Eriksson förde skulpturtraditionen vidare till sonen. Det var en uppväxt som gav Liss Eriksson stor inblick i en konstnärs sätt att se och betrakta, men också att det krävdes stort tålamod och hantverksskicklighet för att få fram det uttryck man som konstnär söker.Liss Eriksson utvecklade en stor förmåga att förmedla en känsla i form av ett koncentrerat uttryck.Liss Eriksson tillhörde den skara unga konstnärer som slog igenom i slutet på fyrtiotalet, han var med på utställningen Ung Konst på Färg och Form i Stockholm 1947. Han tillhörde aldrig konkretisterna men påverkades naturligtvis av tidens modernistiska tankar.Efter kriget levde och arbetade Liss Eriksson under några år i Paris. Där knöt han många kontakter, bland annat med de franska skulptörerna Jean Osouf och Henri Laurens. Paristiden gav också näring åt Liss Eriksson starka humanism, han lade mänskliga situationer på minnet, lagrade känslostämningar och upplevde många skiftande mänskliga livsöden.

Vid årsskiftet 2003/2004 ställdes Kirunaborna inför det omvälvande faktum att Kiruna stad måste flyttas. Vid denna tidpunkt informerade LKAB kommunen om att beräkningarna över markdeformeringen inte stämde överens med den verkliga deformeringsutvecklingen. Staden skulle behöva flyttas på grund av malmbrytningen som är av avgörande betydelse för staden och dess befolkning. Det blev en rivstart för att snabbt arbeta fram en ny plan för Kiruna centralort. På ett tidigt stadium stod det klart att många intressenter och aktörer, samt inte minst medborgarna, skulle komma att beröras av flytten.