Att Sveriges gymnasielärare också har uppdrag som mentor för sina elever är mycket vanligt. Litteratur och forskning på området belyser komplexiteten i de dubbla rollerna, som dessutom är otydligt beskrivna. Denna konstruktion vilar på en tradition i skolan där klassföreståndarskapet varit föregångare. Då det inte finns formella krav på att undervisande lärare skall ha mentorsrollen, är det anmärkningsvärt att svensk litteratur och forskning inte ifrågasätter denna norm som snarare vilar på tradition än vetenskap.Den här studien beskriver skolor som valt att göra annorlunda, det som kallas avvikande enheter. I vilka avseenden arbetar de annorlunda? Hur trivs personalen med detta annorlunda arbetssätt? Det tydligaste särdraget är att skolorna har Heltidsmentorer som inte undervisar eller betygsätter.