Denna studie är en undersökning av språket kring kön, kropp och kvinnlighet inom samtida svensk gudinnereligiositet, samt en diskussion av förhållandet mellan detta språk och feministiska respektive patriarkala föreställningar och värderingar. Undersökningen bygger på samtal kring symbolen ?Gudinnan? med utövare av gudinnereligiositet. I min studie sätter jag in de analyser som växer fram i samtalen i en större gudinnereligiös och feministisk kontext, samt ställer dem i relation till en nyare, för ämnet relativt oprövad feministisk teori: Donna Haraways poststrukturalistiska, kroppsmaterialistiska feminism.      I studien framkommer det att det gudinnereligiösa språket i hög utsträckning handlar om att benämna sina egna upplevelser, snarare än att uttala sig generellt och objektivt, vilket leder till att en mångfald av perspektiv på Gudinnan, kön, kropp och kvinnlighet framträder parallellt. Samtidigt framkommer dock ett antal perspektiv på Gudinnan, kön, kropp och kvinnlighet som tenderar att bli normativa inom gudinnereligiositeten, vilket till stor del tycks bero på den normativa effekt som skrivet material från traditioner som wicca, new age, jungiansk teori, samt amerikansk feministisk wicca har.

Uppsatsens problematik grundar sig i en ökad hybridisering av offentliga platser och hur denna process påverkar våra kroppar samt virtualitetens förväntade riktning, från fysisk till virtuell, och förväntad laddning av manlighet. Cosplay är en subkultur där utövaren återskapar animerade och många gånger virtuella kroppar. Uppsatsen ser därför till hur cosplay kan förstås som en virtuell-fysisk praktik vilken går från det virtuella till det fysiska och vilka rum som skapas i denna process. Syftet består i att undersöka och beskriva konventet som en hybrid miljö och cosplay som en virtuell-fysisk praktik. Uppsatsen avgränsar sig sitt en svensk cosplay- och konventskultur.