Idag finns de varor vi behöver tillgängliga att köpa och de tillverkas ofta långt bort i andra delar av världen. Tyg-, sybehörs- och garnaffärer läggs ned i Stockholm, samtidigt som intresset för att göra själv tycks öka. Denna bakgrund synliggörs genom aktuella rörelser i gränslandet mellan design, konst och Hantverk som har gett idéer till mitt designpedagogiska projekt och redskap för att analysera det. Dessa rörelser har ofta politiska eller konsumtionskritiska motiv och en vilja att uppmärksamma, tillgängliggöra, förändra eller förbättra någonting, nära eller i en annan del av världen, med det egna skapandet som redskap.I uppsatsen besvaras frågeställningen: Hur förhåller sig barn i åldrarna elva och tolv år till möjligheten att lämna avtryck i en offentlig miljö i området där de bor? Detta undersöks genom ett designpedagogiskt projekt på biblioteket i en förort i södra Stockholm där ett rum för 9-13-åringar skulle skapas.

I denna uppsats gör jag en analys och en jämförelse av hur sex elever i gymnasiets årskurs ett på yrkesförberedande- respektive studieförberedande program tolkar lyrik. Eleverna har fått delta i samtal om tre dikter och dels fått närläsa texterna, rad för rad, för att fokusera på ordens betydelse och mening, dels har de fått svara på frågor för att se om och hur de relaterar dikternas innehåll till sin egen livserfarenhet. Syftet med studien är att få fördjupade kunskaper om vad som sker när elever läser och samtalar om poesi.     Det inspelade intervjumaterialet har analyserats utifrån Judith A. Langers teori om byggandet av föreställningsvärldar, som hon menar sker i fyra faser. Det har också kopplats samman med nutida svensk forskning, som på olika sätt visat sig kritisk mot svenska skolans litteraturundervisning utifrån vad elever presterat.     Resultaten av min undersökning visar att elevernas tolkningar av dikterna skiljer sig åt individuellt, inte gruppvis efter vilket gymnasieprogram de går.

Under min utbildning till bildlärare på Konstfack har besökt flera skolor med slitna inne- och utemiljöer. Trots det har jag aldrig erfarit att elever involveras i projekt som rör utformningen av skolan, deras arbetsmiljö. Elevernas möjlighet att påverka sin skolmiljö bottnar i frågor om elevinflytande. Inom ramen för mitt examensarbete har jag, med detta som utgångspunkt, genomfört ett designpedagogiskt projekt om skolmiljö och elevinflytande tillsammans med elever i en sjätteklass. De frågor som behandlades var:Hur kan bildpedagoger använda design- och Hantverksmetoder för arbete med elevinflytande inom ramen för bild- och slöjdundervisning? Hur beskriver elever, inom ramen för ett designpedagogiskt projekt, sin möjlighet att påverka den fysiska skolmiljön? Hur förändras elevernas sätt att positionera sig själva i relation till lärare och rektor under projektets gång? Under projektet uppdaterades lektionsarbete i bild och slöjd till en arena för elevinflytande.

Renen har genom tiderna varit ett bytesdjur, arbetsdjur och produktionsdjur. Dagens renskötsel är inriktad på köttproduktion med sekundära inkomster från pälsar och Hantverk. Rennäringen drabbas årligen av ekonomiska förluster till följd av snöskred, laviner, trafikolyckor och rovdjur. Även förluster i form av minskad reproduktion och minskad slaktvikt uppstår till följd av exempelvis virus, bakterier och parasiter. Att parasiter orsakar förluster för djurproduktion är ett välkänt problem världen över.

FN:s Barnkonvention paragraf 12 säger att barn har rätt att forma egna åsikter  och att fritt uttrycka dessar. Detta blir extra viktigt då barn inte är myndiga och därför saknar formell möjlighet till inflytande. Men hur ofta lyssnar politiker och andra vuxna till vad barn tänker och tycker?Genom mitt designpedagogiska projekt ville jag därför ta reda på: hur och på vilka sätt kan ett designpedagogiskt projekt ge unga medborgare möjlighet att göra sin röst hörd? Projektet avser att barn och ungas röster ges möjlighet att höras, framförallt med Hantverk som metod men även genom samtal och text. Deltagarna kreerade stora flaggor fyllda med idéer om vad de önskade fanns för dem i sin stad.

Traditioner och berättelser lever idag kvar om sockensamerna. Sockensamerna har en egen historia i mellersta Sverige. I de flesta socknarna i länet finns det spår kvar efter dem. Det förekommer till exempel lämningar från där de bodde, bevarande föremål samt ortnamn som återger ett samiskt ursprung. Dessutom har de satt spår i texter och till exempel domstolsförhandlingar.

Traditioner och berättelser lever idag kvar om sockensamerna. Sockensamerna har en egen historia i mellersta Sverige. I de flesta socknarna i länet finns det spår kvar efter dem. Det förekommer till exempel lämningar från där de bodde, bevarande föremål samt ortnamn som återger ett samiskt ursprung. Dessutom har de satt spår i texter och till exempel domstolsförhandlingar.

Traditioner och berättelser lever idag kvar om sockensamerna. Sockensamerna har en egen historia i mellersta Sverige. I de flesta socknarna i länet finns det spår kvar efter dem. Det förekommer till exempel lämningar från där de bodde, bevarande föremål samt ortnamn som återger ett samiskt ursprung. Dessutom har de satt spår i texter och till exempel domstolsförhandlingar.

Liss Eriksson växte upp i en inspirerande miljö, där fadern Cristian Eriksson förde skulpturtraditionen vidare till sonen. Det var en uppväxt som gav Liss Eriksson stor inblick i en konstnärs sätt att se och betrakta, men också att det krävdes stort tålamod och Hantverksskicklighet för att få fram det uttryck man som konstnär söker. Liss Eriksson utvecklade en stor förmåga att förmedla en känsla i form av ett koncentrerat uttryck. Liss Eriksson tillhörde den skara unga konstnärer som slog igenom i slutet på fyrtiotalet, han var med på utställningen Ung Konst på Färg och Form i Stockholm 1947. Han tillhörde aldrig konkretisterna men påverkades naturligtvis av tidens modernistiska tankar. Efter kriget levde och arbetade Liss Eriksson under några år i Paris. Där knöt han många kontakter, bland annat med de franska skulptörerna Jean Osouf och Henri Laurens. Paristiden gav också näring åt Liss Eriksson starka humanism, han lade mänskliga situationer på minnet, lagrade känslostämningar och upplevde många skiftande mänskliga livsöden.

Liss Eriksson växte upp i en inspirerande miljö, där fadern Cristian Eriksson förde skulpturtraditionen vidare till sonen. Det var en uppväxt som gav Liss Eriksson stor inblick i en konstnärs sätt att se och betrakta, men också att det krävdes stort tålamod och Hantverksskicklighet för att få fram det uttryck man som konstnär söker.Liss Eriksson utvecklade en stor förmåga att förmedla en känsla i form av ett koncentrerat uttryck.Liss Eriksson tillhörde den skara unga konstnärer som slog igenom i slutet på fyrtiotalet, han var med på utställningen Ung Konst på Färg och Form i Stockholm 1947. Han tillhörde aldrig konkretisterna men påverkades naturligtvis av tidens modernistiska tankar.Efter kriget levde och arbetade Liss Eriksson under några år i Paris. Där knöt han många kontakter, bland annat med de franska skulptörerna Jean Osouf och Henri Laurens. Paristiden gav också näring åt Liss Eriksson starka humanism, han lade mänskliga situationer på minnet, lagrade känslostämningar och upplevde många skiftande mänskliga livsöden.