Studier på finkorniga jordar har gjorts i åratal och de mekaniska egenskaperna är relativt välkända vid det här laget. Då just finkoriga jordars egenskaper ofta är den bakomliggande faktorn för stabilitetsproblem som sättningar, skred och ras lämpar det sig att göra tester på just dessa. De är dessutom enkla att utföra laborationer på då metoderna som används är väl beprövade. Att undersöka grovkorniga jordars mekaniska egenskaper är dock inte lika vanligt, dels för att det finns väldigt få apparater konstruerade för detta ändamål och dels för att arbetsbördan blir många gånger större. I Sverige är jordarten morän vanligast förekommande och den består av en blandning av stora och små partiklar.

Inom geotekniken har under en lång tid fokus legat på finkorniga jordar och deras mekaniska egenskaper. Orsaken har inte bara varit att finkorniga jordar representerar svårigheter vid byggande, till exempel i form av sättningar och tjälskador, utan också för att det inte funnits möjligheter att göra laboratorieförsök på material av grövre fraktioner på grund av laboratorieutrustningens ringa storlek. Metodiken vid laboratorieförsök av blandjordar har varit att plocka bort grövre fraktioner och enbart testa jordens finare fraktioner. Den vanliga metodiken med att enbart testa jordens finare fraktioner fungerar i regel. Men ju mindre finmaterial som finns i det undersökta materialet desto mer kan metodiken ifrågasättas.