Syftet med denna uppsats är att analysera huruvida, och i så fall på vilket sätt, EU-domstolens avgörande Eurofood och därpå följande nationell domstolspraxis har minskat utrymmet för insolventa bolag att utföra forum shopping genom artikel 3.1 IF i jämförelse med rättsläget innan Eurofood. Uppsatsens slutsats är att EU-domstolens uttalanden i Eurofood i viss mån har försvårat genomförandet av forum shopping. Innan Eurofood var det en utbredd praxis (fallen Enron Directo SL, Daisytek-ISA Ltd m.fl.) att bryta sätespresumtionen med hänvisning, såsom primärt och avgörande skäl, till att det insolventa bolagets huvudkontorsuppgifter utförs i den medlemsstat där den aktuella domstolen är belägen, trots att bolagets (hela) verksamhet utförs i en annan stat där bolaget även har sitt säte. I Eurofood uttalade EU-domstolen att sätespresumtionen enbart kan brytas med hänvisning till objektiva och fastställbara omständigheter för tredje man. Därvid uttalades att när ett bolag bedriver verksamhet i den medlemsstat där det registrerade sätet är beläget, är den omständigheten att dess ekonomiska val kontrolleras eller kan kontrolleras av ett moderbolag i en annan medlemsstat inte i sig tillräckligt för att kullkasta presumtionen.