Familjehemsplacering är i Sverige idag den vanligaste förekommande form när beslutet fattas att ett barn skall flyttas från sin biologiska familj. Den familj som mottager ett barn i sin familj ställs inför en stor utmaning, då förändringen påverkar samtliga familjemedlemmar samt deras familjekonstellation. Ändå finns det relativ knapp forskning kring hur detta upplevs för de barn som redan befinner sig i familjen, det vill säga familjens biologiska barn. Syftet med studien har därför varit att försöka undersöka hur åtta vuxna individer, upplevde och beskriver att det varit att växa upp med Fostersyskon, samt vilken inverkan deras uppväxt haft på deras identitetsutveckling. Studien genomfördes via kvalitativ metod och är baserad på berättelser från åtta respondenter, som samtliga vuxit upp med allt från ett till fyrtiosju Fostersyskon. Fokus i studien har legat på att se hur deras uppväxt påverkades av att leva med Fostersyskon, med inriktning på relationer samt identitet.

Children, who grow up in families, where their parents have decided to take care of a foster child on a commission of the social welfare services, are not often given the possibility to tell about their experience of having foster siblings, in research and other studies. The aim of this study was to give biological children, in these families, a chance to tell their narratives of growing up with foster siblings, creating opportunities for families, who might have plans to take care of foster children in the future. They can get a picture of how it could be for the family´s own children. The biological children got the opportunity to tell their narrative stories including the relationships in their families and how they were looking forward into their own future and family life. The used theory takes part in systemic thinking, looking at the family as an organization and how identities are created in relationships and in communication.

Studien gjordes i syfte att undersöka hur familjehemsföräldrar kan uppleva att deras uppdrag som familjehem påverkar dem själva, deras biologiska barn och deras relationer. Fokusgruppsintervjuer genomfördes med två grupper innehållande fem familjehemsföräldrar i varje grupp. Fokusgrupperna bestod av fem kvinnor och fem män emellan 33 och 61 år. En intervjuguide och en mindre enkät skapades och användes under intervjuerna som spelades in på ljudfiler. Databearbetningen bestod av en fenomenologisk, hermeneutisk analysmetod.

SammanfattningSyftet med studien var att belysa hur familjehemsföräldrar uppfattar sina biologiska barns behov av stöd från socialtjänsten i familjehemsprocessen. De frågeställningar som legat till grund för studien är vilket stöd familjernas egna barn blir erbjudna från socialtjänsten och vilken form av stöd föräldrarna önskar för de egna barnen. Vidare på vilket sätt de egna barnen i ett familjehem är delaktiga i familjehemsprocessen.Metoden som använts i studien är kvalitativ. Via information från familjehemsföräldrar har de biologiska barnens behov av stöd från socialtjänsten undersökts. Det skedde genom att intervjua fem familjehem som hade haft hemmaboende egna barn, under en period av minst tre till fem år, samtidigt som en fosterbarnsplacering.