I föreliggande arbete undersöker jag begreppet negativ terapeutis reaktion. Undersökningen tar sin utgångspunkt i Karl Abrahams artikel från 1919, En speciell form av neurotiskt motstånd mot den analytiska metoden, och fortsätter med en granskning av Sigmund Freuds beskrivning av begreppet i Jaget och Detet 1923. Jag följer sedan begreppets utveckling i arbeten av Joan Riviere (1936), Melanie Klein (1957), Herbert Rosenfeld (1971), Ludvig Igra (1988) och Horacio Etchegoyen (1991).Negativ terapeutisk reaktion är en form av motstånd som visar sig i den terapeutiska processen. Den är ett tekniskt begrepp och inget diagnoskriterium. Den tillhör jaget och är att betrakta som en jag-strategi som är omedveten till sin natur. Den är att betrakta som ett uttryck för destruktiva krafter, som ett derivat av dödsdriften.De bakomliggande faktorerna kan vara av skilda slag, men det finns gemensamma överensstämmande områden.