Arbetet berör konflikten mellan rättigheten att vidta kollektiva stridsåtgärder och EU-rättens regler om friheten att tillhandahålla tjänster. EU-domstolen har i Lavaldomen underkänt Sveriges implementering av utstationeringsdirektivet, som innehåller bestämmelser om minimikrav som en medlemsstat måste garantera utstationerade arbetstagare. Domstolens tolkning av utstationeringsdirektivet har kritiserats och menats leda till social dumpning, då domstolen bestämmer att de garanterade villkoren inte bara utgör minimikrav utan även maximikrav. En stridsåtgärd får således inte vidtas i syfte att åstadkomma kollektivavtalsförhandlingar för villkor som är mer förmånliga än de som garanteras enligt direktivet.I analysen konstateras först att EU-domstolen har underordnat arbetsrätten utan något ordentligt lagstöd för detta och att avvägningen därför tycks vara motiverad av rättspolitiska skäl snarare än juridiska. Detta, enligt mig, olyckliga rättsläget kvarstår än idag trots Lissabonfördragets ikraftträdande.

Med avstamp i en rad, såväl juridiskt som politiskt, kontroversiella domslut från EU-domstolen publicerade Hjalte Rasmussen 1986 sin avhandling On Law and Policy in the European Court of Justice. Rasmussens avhandling representerade ett nytt, mer kritiskt förhållningssätt till studiet av EU-domstolen och beskrev domstolens dömande verksamhet i termer av rättslig aktivism. Under de kommande åren skall också J.H.H Weiler, T.C. Hartley och Ola Wiklund komma att publicera sina bidrag till diskussionen om avgränsningen av EU-domstolens juridiska sfär från lagstiftarens politiska. Weiler underkänner Rasmussens normativa kriterier för att styrka EU-domstolens aktivistiska verksamhet och efterfrågar en rättslig måttstock för utvärdering av domstolens rättspraxis.

I denna uppsats görs en sammanställning av gällande skatterätt för bolag enligt EG-domstolens praxis, med avgränsning till området för direkt beskattning.Direkt beskattning är en kompetens som tillfaller nationell lagstiftning i unionens medlemsstater.Nationella beskattningsregler för bolag har dock på många håll givit upphov till diskriminerande behandling, i strid mot EG-fördragets fria rörligheter.Endast genom utfärdande av direktiv kan en harmonisering på området komma till stånd.EG-domstolen har därför påskyndat integrationsarbetet genom att tolka och tillämpa gemenskapsrätten till att omfatta direkt beskattning för bolag.Nationella skattebestämmelser som hindrar bolag från att utnyttja EG-fördragets fria rörligheter, kan därför enligt EG-domstolens praxis åsidosättas direkt med stöd av fördraget..

Ett lands lagstiftning återspeglar nationella värderingar, värdemoralen. EU-samarbetet baseras delvis på medlemsstaternas gemensamma nytta av fri rörlighet av arbetskraft, nyttomoral, därför skall hinder för denna fria rörlighet undanröjas. EU-medlemsstaternas nationella lagstiftning är underordnad EG-rätten (inklusive EG-domstolens rättspraxis). EU-medlemsstaternas lagsystem skall harmoniseras med EG-rätten. Skulle nationell lag stå i konflikt med EG-rätten har den senare företräde.

Sveriges inträde i EU 1995 har lett till många förändringar i det svenska rättssystemet. Svenska domstolar har därmed fått en ny arbetssituation och nya skyldigheter. Flera förändringar har skett i svensk processrätt, och grundläggande EU-rättsliga principer som de om direkt effekt och EU-rättens företräde framför nationell rätt, har ställt de nationella domstolarna inför flera utmaningar.Den mest grundläggande skyldigheten de svenska domstolarna har gentemot EU är förpliktelsen att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen. Sistainstansrätterna är skyldiga att göra detta närhelst de är osäkra på tolkningen och/eller tillämpningen av en EU-rättslig bestämmelse. Detta är en långtgående förpliktelse som endast har två undantag: det första är i de fall EU-domstolen redan dömt i ett identiskt fall (acte éclairé); det andra är då den nationella domstolen anser att den EU-rättsliga bestämmelsen är tillräckligt klar och tydligt för att den självständigt ska kunna tillämpa den (acte clair).Dessa skyldigheter har lett till ett flertal problem för de svenska domstolarna.

Den legala acceptfristen omfattar tre delar. Dels den tid som krävs för anbudsgivaren att befordra anbudet till mottagaren, dels den tid som denne har på sig att ta ställning till anbudet och slutligen den tid som krävs för mottagaren att sända svaret till anbudsgivaren. Uppsatsen behandlar ett antal rättsfall, både nya och gamla. Utifrån den begränsade mängd rättsfall som föreligger på området kan konstateras att parterna i de flesta fall kommer överens om den skäliga acceptfristen. Det finns dock ett antal relevanta rättsfall.

När åtal för flerfaldig brottslighet handläggs i olika rättegångar, exempelvis då nyupptäckt brottslighet handläggs i en senare rättegång än den tidigare brottsligheten, kan den tidigare domen bli föremål för en upprepad bedömning p.g.a. reglerna i 34 kap. BrB. Prövningen blir alltså att betrakta som iterativ eftersom domstolen under vissa förutsättningar beaktar den tidigare domen, t.ex. avseende en ny påföljdsbestämning för den samlade brottsligheten.

Många av de komponenter som är nödvändiga i ett nationellt beskattningssystem erkänns av EG-domstolen som tvingande hänsyn till allmänintresset, även om de bakomliggande värdena inte kommer till uttryck på exakt samma vis i EG-rätten som i den nationella rätten. De nationella allmänintressen som inte erkänns av domstolen kan sammankopplas med godtagbara förklaringar till varför ett sådant erkännande inte är lämpligt eller nödvändigt. Domstolen förefaller på så vis hålla en jämvikt mellan gemenskapens bästa och de enskilda medlemsstaternas bästa.EG-domstolens erkännande av dessa allmänintressen sker dock inte helt utan förbehåll. Medlemsstaternas yrkande på rättfärdigande avslås mer som regel än undantag. Det tydligaste exemplet är behovet av ett konsekvent beskattningssystem.

I The Pirate Bay-målet dömdes de tilltalade för medverkan till upphovsrättsintrång. De ansågs genom tillhandahållandet av internetleverantörstjänsten The Pirate Bay ha främjat brott. För att kunna aktualisera påföljder även för medverkansgärningar hänvisade HovR under målet till det medverkansansvar som enligt 23 kapitlet 4 § BrB kan åläggas den som inte anses som gärningsman men som främjat brottslig gärning med råd eller dåd. Domstolen uttrycker i målet att denna paragraf kan få orimliga konsekvenser vid en strikt ordalydelsetolkning, ändå synes det vara en liknande tolkning domstolen i slutänden använder sig utav vid aktualiserandet av medverkansansvar. Vid den bedömning domstolen gör av uppsåt för de tilltalades gärningar, framkommer det att uppsåt av svag karaktär, ett så kallat likgiltighetsuppsåt är tillräckligt.

Uppsatsen behandlar balansen mellan EG-rätt och nationell processrätt. Genom att göra en grundlig utredning av artikel 234 samt att utreda vilka grunder som fanns för det motiverade yttrande kommissionen riktade mot Sverige i anledning av svenska domstolars hantering av artikel 234 vill jag visa på den beroendeställning som finns mellan nationella domstolar och EG-domstolen. Uppsatsen belyser också de svårigheter ett system, som bygger på förtroende och i stort sett saknar sanktioner, utsätts för när det utmanas av någon sida.De frågor som behandlas i uppsatsen är: Var den kritik som riktades mot Sverige avseende tillämpningen av artikel 234 befogad? Vilken betydelse hade den lagändring, som genomfördes efter kritiken, för kommissionens beslut att avsluta ärendet? Har de lagstiftningsåtgärder som genomfördes i samband med kritiken någon effekt på den faktiska tillämpningen av artikel 234 i svenska domstolar? Finns det sanktioner mot en medlemsstat om ett brott mot artikel 234 kan konstateras? Vilken betydelse har artikel 234 för det fortsatta samarbetet mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna?EG-rätten är sedan Sveriges inträde i Europeiska unionen en del av den svenska rättsordningen. För att det EG-rättsliga systemet skall fungera förutsätts ett fungerande samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna.

Det är inte svårt att se hur immaterialrätten och konkurrensrätten ibland kan kollidera. Immaterialrätten syftar till att skydda prestationer eller kännetecken medan konkurrensrätten syftar till att fri konkurrens och fri rörlighet ska råda på EU:s inre marknad. Immaterialrätten är främst nationellt reglerad, medan konkurrensrätten normeras genom gemenskapsrätten och har erkänts företräde framför nationell rätt. Till följd av dessa omständigheter har konkurrensrätten ofta i praktiken fått företräde framför immaterialrätten. EU har dock sedan länge erkänt legitimiteten och betydelsen av immaterialrätter och försöker numera uppnå en balans mellan målet av en inre marknad med effektiv konkurrens och det viktiga immaterialrättsskyddet.

Syftet med uppsatsen var att undersöka hur barns bästa förstås och bedöms i förhållande till uppgifter om föräldrars våldsutövande och våldsutsatthet av domstolar i LVU-mål respektive vårdnadsmål. I uppsatsen söktes svar på frågeställningar gällande hur domstolen beskrev och kontextualiserade våldet, hur barns behov och vilja behandlades samt hur föräldrars omsorgsförmåga bedömdes. Uppsatsen hade en kvalitativ ansats och byggde på 8 LVU-domar och 10 vårdnadsdomar från åren 2010 till 2013.  Teoretiska perspektiv hämtades från den barndomssociologiska forskningen, där barndom och ?vuxenhet? betraktas som sociala kategoriseringar vilka skapas i relation till varandra. Resultaten visade att i de fall där det förekom uppgifter om att barnet utsatts för våld från en förälder förstod och bedömde domstolen detta som en brist i föräldraskapet, både i LVU-mål och vårdnadsmål.

Syftet med min uppsats är, dels att utreda vilka huvudsakliga konsekvenser som 2013 års praxis angående ?Ne bis in idem? föranlett för den svenska skatteprocessen, dels att analysera vilka resningsmöjligheter som föreligger för enskilda som drabbats av Sveriges konventions­överträdelser. Ett ytterligare syfte med uppsatsen är att analysera huruvida lagförslagen i SOU 2013:62 uppfyller grund­läggande rättssäkerhetskrav samt att föreslå ändringar till nyss nämnda lagförslag.Innan år 2013 bedömde Högsta domstolen att systemet med dubbla sanktioner inom ramen för skilda förfaranden var förenligt med principen ?Ne bis in idem?, eftersom det saknades ?klart stöd? för att underkänna hela det svenska systemet. I NJA 2013 s.

Varje år är 47 000 barn med om att deras föräldrar separerar. I de flesta fall kan frågor om vårdnad, boende och umgänge lösas utan en vårdnadstvist, men i flera fall blir barnen föremål för utredningar och domslut som rör vårdnad, boende och umgänge. Svensk lagstiftnings utgångspunkt är att barnets bästa ska vara avgörande i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Även barnkonventionen är tydlig med detta och betonar också vikten av att utreda barnets vilja och låta det väga tungt.SYFTE: Uppsatsens syfte är att undersöka vad rättsreglerna i föräldrabalkens sjätte kapitel säger om barnets bästa och barnets vilja vid tvistefrågor som rör vårdnad, boende och umgänge samt att studera hur dessa rättsregler används i praktiken, det vill säga hur domstolar förstår och dömer utefter rättsreglerna.METOD: Uppsatsen använder juridisk metod, vilket innebär att man tittar på rättsregler och tolkningen av dess innebörd i enskilda fall för att förstå regeln och konsekvenserna av att använda den regeln i det särskilda fallet. Uppsatsen undersöker först gällande rättsregler och studerar sedan 22 domar från tingsrätten för att klargöra hur gällande rättsregler får praktisk tillämpning.TEORI: Utifrån uppsatsens juridiska metod används rättregler som teoretiskt förhållningssätt.

Det råder i dagens läge en hård konkurrens mellan såväl bolag på den inre marknaden som mellan olika regioner. Möjligheten till ökat samarbete mellan bolag från olika EU-länder är en viktig del i att stärka Europas och de europeiska bolagens konkurrenskraftighet, vilket exempelvis kan göras genom gränsöverskridande fusioner. Det tionde bolagsdirektivet är således tänkt att möjliggöra och underlätta sammanslagningar av bolag från olika medlemsländer. Den 13 december 2005 kom det dock en dom från EG-domstolen som i viss mån kan tänkas underminera tanken bakom det tionde bolagsdirektivet. I Sevic Systems-domen, uttalar nämligen EG-domstolen att det ändå, trots att det tionde bolagsdirektivet ej ännu trätt i kraft, är möjligt att genomföra en gränsöverskridande fusion mellan två bolag, även om ett sådant förfarande ej är möjligt enligt de berörda ländernas lagstiftningar.