Föremålet för denna studie är den gränsdragning mellan individens bästa och kollektivets bästa som alla samhällen måste göra. Närmare bestämt är det den centrala roll som framväxten av individuella rättigheter har inneburit för denna gränsdragning som är utgångspunkten för granskningen. Uppsatsen visar på hur inte bara det demokratiska systemets uppbyggnad, med sin syn på maktdelning och rättigheter, utan även synen på den gällande rätten är nödvändiga komponenter för att kunna göra denna gränsdragning på ett bra sätt. Min ståndpunkt har blivit att vad gäller den här gränsdragningen är den verksamhet som bedrivs i Domstolar inte stort skild ifrån den verksamhet som bedrivs i det lagstiftande organet. Detta innebär att min syn på begreppet gällande rätt blir vidare än i den gängse, mer strikt rättspositivistiska, uppfattningen.

Riskträd är ett välanvänt begrepp inom den urbana miljön, men hantering och uppföljning av dessa skapar många frågetecken för förvaltare och markägare. I bland annat USA och Storbritannien ser Domstolar allt hårdare på ansvaret för olyckor uppkomma av fallande träd. Detta gör att kraven på förvaltningar och markägare har höjts väsentligt under det senaste decenniet. Dokumentation som till exempel vad som inventerats, hur ofta inventeringen sker och vilka åtgärder som vidtagits är saker som en förvaltare i princip tvingas att göra för att kunna bevisa sin oskuld när ett träd faller. Kraven på dokumentation leder till att mindre förvaltningar kan ha svårt för att klara hanteringen av träd ekonomiskt eller på samma sätt som större förvaltningar kan. Förvaltningar kan dock oavsett storlek komma långt i sin riskhantering av träden genom att göra det mest nödvändiga.