I Sverige och övriga världen ses en ökad resistensutveckling mot anthelmintika hos ett flertal parasiter. Spolmasken, Parascaris equorum, är en av hästens vanligaste parasiter. För diagnos av läkemedelsresistens hos hästens spolmask används idag FECRT-metoden (faecal egg count reduction test). Detta trots att metoden varken är utvecklad eller validerad för detta ändamål. Det finns dock ingen annan metod att tillgå.

Resistensutvecklingen hos hästens inälvsparasiter har länge varit omtalad och har på senare år blivit ett ännu hetare ämne. Inte minst hästens spolmask som på bara några år har gått från; att kunna avdöda med de flesta avmaskningsmedel, till att nu vara kandidat för multiresistens. Studier världen över bevisar en multiresistens mot samtliga makrocykliska laktoner och det finns även studier som tyder på att så även är fallet med pyrantel-preparat. Den enda substans som idag är effektiv mot Parascaris equorum är Bensimidazol; emellertid har vi det i Sverige gott ställt i resistensproblematiken där även pyrantel har fortsatt god effekt.Det finns många negativa effekter som kan uppkomma vid en spolmaskinfektion, där kolik och tarmruptur är de allvarligaste. Det finns även studier som indikerar att koliksymptomen kan ha en relation till föregående avmaskning och att det på grund av denna blir en stockning av avdödade maskar.En förebyggande åtgärd mot infektion av spolmask är framför allt att ha en fungerande avmaskningsrutin, gärna med selektiv avmaskning genom träckprov.

Anthelmintikagruppen Bensimidazoler (BZ) har använts på många djurslag sedan början av 1960-talet. BZ verkar genom att hindra ??-tubulin dimerer att bygga på mikrotubuli. Cellernas cytoskelett bryts då ner vilket hämmar många viktiga funktioner som exempelvis förmågan till celldelningar. Att BZ är lågt toxiska mot värddjuret har gjort dem populära, men den frekventa användningen har lett till resistensutveckling hos många nematodarter.

Bensimidazoler är en flitigt använd bredspektrumverkande substansgrupp antiparasitmedel. I Sverige finns det fem substanser (albendazol, febantel, fenbendazol, flubendazol och oxfendazol) som används inom veterinärmedicinen, varav en är en pro-Bensimidazol (febantel). Däremot finns endast en substans tillgänglig inom humanmedicinen (mebendazol). Syftet med detta arbete är att reda ut skillnader och likheter mellan dessa substanser. Fokus ligger på kemisk struktur, kinetik, aktivitet, spektrum samt resistensläget i Sverige. Kemiskt sett är Bensimidazoler relativt lika varandra då enbart substitutet (d.v.s.