Mjältbrand är den arketypiska zoonosen, ingen annan infektiös sjukdom drabbar så många olika arter med så allvarliga konsekvenser. I Västvärlden är mjältbrand numera endast ett sporadiskt problem men i Afrika är sjukdomen fortfarande endemisk och anses ha stor påverkan på både populationer av vilda djur och tamboskap. Sjukdomen orsakas av Bacillus anthracis vars sporer är mycket resistenta och kan överleva i miljön under lång tid. Bland vilda djur är det framförallt gräsätare som drabbas och transmissionen sker oftast genom oralt intag av sporer eller parenteral inokulation av sporer. Intaget sker vanligen genom att djuret dricker kontaminerat vatten eller betar gräs som är förorenat med sporer.

Arbetet grundar sig på en enkätundersökning genomförd mellan 12-02-01--12-03-05. Under denna tid besvarade 537 informanter enkäten. Författaren ville kartlägga hur nöjda de var med de Begravningsplatser som finns i Sverige, om det behövs alternativa Begravningsplatser och hur acceptansen är för vilka aktiviteter och platser som kan accepteras på en Begravningsplats. Enkäten lades ut på olika sociala nätverk på internet, den skickades ut via mail till studenterna vid SLU och mailades till författarens vänner och bekanta. Av svaren kunde man dra slutsatsen att detta är ett ämne som berör många! På frågan om vilka aktiviteter och platser som accepteras i en minnespark / alternativ Begravningsplats så utkristalliserades två olika hållningar. En grupp vill ha det kvar som det är, en mer klassisk kyrkogård, utan aktiviteter och enbart till för de sörjande. Det skulle vara en lugn plats, en plats för att sörja och för kontemplation.

Under hela människans civiliserade historia har det alltid funnits utvecklade och avancerade metoder att begrava de döda. Dessa metoder har varierat mellan kulturer, men har alltid speglat samhället i stort och vår syn på naturen och landskapet kring oss. Under förkristen tid var kremeringen med så kallade brandgravar det helt dominerande gravskicket. I och med kristendomens intåg i Sverige kom ett strikt förbud mot all kremering och ett krav på att alla gravsättningar skulle ske i vigd jord på kyrkogårdarna. Kyrkogården fungerade endast som en plats att förvara de döda och någon medveten trädplantering eller annan utformning fanns ej.