Flera saknade länkar i Europas transportnät definierades på mitten av 1980-talet som nödvändiga att bygga för att bidra till att uppnå de EU-politiska målen om fri rörlighet inom gemenskapen, större och jämnare transportflöden inom och mellan medlemsstaterna, ekonomisk tillväxt, en friktionsfri och välfungerande inre marknad, hållbar utveckling samt territoriell, social och ekonomisk sammanhållning.EU och medlemsstaterna initierade mot denna bakgrund transportinfrastrukturprogrammet "Trans-European Networks for Transport", eller det transeuropeiska transportnätverket (TEN-T) på svenska, som en följd av Maastrichtfördraget 1992.I Norden ska den s.k. Nordiska triangeln, som både har pekats ut som ett särskilt prioriterat transportinfrastrukturprojekt i de nu gällande och sannolikt inom kort i de nya EU-riktlinjerna för TEN-T, bidra till att uppnå de ovanstående politiska målen. Syftet med projektet är att sammanbinda Norge, Sverige, Danmark och Finland via uppgraderade och gränsöverskridande vägar, järnvägar och maritim infrastruktur. Förutom att projektet anses förbättra förbindelserna för gods och passagerare inom Norden, skapas bättre möjligheter för större och snabbare transportflöden till och från Centraleuropa, Ryssland och de baltiska länderna.Det västra benet i den Nordiska triangeln, dvs. korridoren Oslo-Göteborg-Köpenhamn, har varit föremål för diskussion sedan 1980-talet då en högklassig motorväg, järnväg samt en fast förbindelse över eller under Öresund och Fehmarn Bält föreslogs av "European Round Table of Industrialists".Syftet med infrastrukturpaketet var att förbättra transportinfrastrukturen inom korridoren samt få en fast förbindelse till kontinenten.