När den nya läroplanen för Gymnasieskolan infördes 2011 tillkom en ny betygskala och en diskussion startades om sju olika förmågor som en elev bör utveckla. Hösten 2014, det vill säga tre år senare, har Skolverket endast formulerat bedömningsstöd för två av de sju förmågorna. Detta motiverar denna stuide som undersöker vad som betygsätts och vad som krävs för den nedre gränsen för betyget E i ämnet Matematik. Studien inriktar sig på den obligatoriska kursen Matematik 1. Sju gymnasielärare intervjuades och besvarade frågor om bedömning och kravet för betyget E. I intervjuerna lyfte lärarna fram följande moment till grund för sin betygsättning: Taluppfattning, Aritmetik och algebra, geometri, samband och förändring, sannolikhet och statistik samt problemlösning.

Matematiken handlar i mångt och mycket om att lösa problem och se mönster. Talmönster är en viktig del inom algebran och Aritmetiken och är det fenomen som jag i denna studie vill undersöka elevers uppfattningar av. Syftet med föreliggande kvalitativa studie är att skapa kunskap om elevers skilda sätt att erfara talmönster, såväl talföljder som visuella talmönster. Därutöver syftar studien till att identifiera kritiska aspekter utifrån de skilda sätt som talmönstren erfars av eleverna.Nio elever i årskurs 3 och 4 har intervjuats utifrån ett antal talmönster. Fenomenografin och variationsteorin utgör studiens teoretiska utgångspunkter och har använts för att analysera materialet.

Resultatet från de internationella studierna TIMSS (2011) och PISA (2012) visar att svenska elevers matematikkunskaper försämrats över tid. Detta i relation till övriga deltagande länder. Vanligen präglas matematikundervisningen av få inslag av variation och läroboksstyrd undervisning dominerar. Både litteratur och forskning framhäver laborativt material som ett redskap för att konkretisera abstrakt matematik. Dock tydliggörs betydelsen av lärares reflektion gällande denna undervisningsform.