Sammanfattning I denna uppsats behandlas den historiska utvecklingen av den svenska lagstiftningen kring arbetarskydd inom en tidsperiod som sträcker sig från andra hälften av 1800-talet fram till 1960-talet. Med begrepp lånade från Rolf Torstendahl kan uppsatsen sägas röra sig från tiden för ?den organiserade kapitalismen? fram till tiden för ?den participatoriska kapitalismen?.Särskilt intresse ägnas åt att arbetarskyddslagstiftningen först år 1963 utvidgades till att också omfatta de anställda i den offentliga förvaltningen. Denna utvidgning av Arbetarskyddslagen problematiseras utifrån det faktum att politiker inte bara är förtroendevalda till uppgift att företräda medborgarna, utan också är arbetsgivare åt dem som arbetar i det allmännas tjänst. Genom att betrakta lagstiftning som en institutionalisering av värderingar utgår uppsatsen från antagandet att aktörers handlingsutrymme begränsas av olika hinder som uppställs av ?det institutionella arvet?.Den empiriska undersökningen inriktas på riksdagens behandling åren 1943 till 1963 av frågan om huruvida Arbetarskyddslagens tillämpningsområde skulle utvidgas till att omfatta den offentliga förvaltningen eller inte.

Genom en kvalitativ metod har ledares syn och ledarskapets betydelse på promotivt hälsoarbete studerats. Intervjuer har genomförts med ledare på tre olika arbetsplatser. Den teoretiska bakgrunden är Antonovskys teori om känsla av sammanhang. I analysarbetet användes komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.[1] Resultatet visade att ledaren har betydelse i det promotiva hälsoarbetet och att människor med ett starkt KASAM bättre tål påfrestningar i arbetslivet än de med ett svagare KASAM. Ett gott ledarskap ger förutsättningar till en hälsosam arbetsplats med hög arbetstrivsel.