Bakgrund: Bristande kommunikation och informationsöverföring är huvudorsaken till upp-komsten av vårdskador i hälso- och sjukvården. Komplexiteten i hälso- och sjukvårds organisat-ion i kombination med den mänskliga faktorn ställer krav på struktur i kommunikationen med hjälp av standardisering. En utmaning för hälso- och sjukvården är att implementera och studera standardiserade kommunikationsmetoder och studera effekten på patientsäkerhet och arbets-miljö. SBAR (Situation-Bakgrund-Aktuell Status-Rekommendation) är en kunskapsbaserad kommunikationsmetod, utvecklad för överföring av kritisk information i komplexa arbetssituat-ioner. Metoden hjälper till att skapa den struktur och förutsägbarhet som krävs för effektiv kommunikation i komplexa arbetssituationer såväl under normala förhållanden som under stress.

År 2005 inleddes förhandlingar med Turkiet gällande medlemskap i Europeiska Unionen, detta efter en synnerligen lång process av anpassningar från den turkiska sidan. I den svenska riksdagen jublades det från höger till vänster då man enligt egen utsago länge varit en förkämpe för Turkiets inkorporering i den europeiska gemenskapen. Slutligen skulle Turkiet, detta stora muslimska land i öst en gång ansett som ett av de största hoten mot Västerlandet bli en del av detsamma; men kan man i realiteten bli det? Ser Västerlandet i allmänhet och Sverige i synnerhet verkligen på Turkiet som på vilket annat land som helst, eller bär orden inom diskursen på djupt rotade föreställningar om landet? Det är detta som studien utifrån ett teoretiskt ramverk bestående av Edward Saids Orientalism och den postkoloniala teoribildningen ämnar behandla; kan man i den svenska politiska diskursen kring Turkiet finna spår av föreställningar hemmahörande i kolonialismen och orientalismen?Turkiet har inte ett lika tydligt kolonialt förflutet som många andra länder; inte heller har Sverige någon djupt gående historia av kolonialism på det direkta viset. Att då applicera teorier tydligt förknippade med och sprungna ur kolonialismen som maktfenomen på dessa länder kan te sig något avigt; denna uppsats menar motsatsen.

ForskningsöversiktUnder denna rubrik har jag beskrivit den historiska utecklingen av de psykoterapeutiska skolbildningarna, från Anton Mesmer och markis de Puységur på 1700-talet till 1900-talets psykoAnalytiska och psykodynamiska inriktningar, fram till de därefter framväxande transpersonella inriktningarna.AvhandlingI avhandlingen har jag fokuserat på några teoretiska begrepp i C.G. Jungs Analytiska Psykologi; arketypteorin, Skuggan, Animus och Anima och Självet. Jag har redovisat kritiska synpunkter och kommentarer till dessa begrepp bl.a. från de post-jungianska och neo-jungianska skolorna och från Roberto Assagioli, Stanislav Grof, Richard Noll och Ken Wilber.Jag har dessutom beskrivit Jungs intresse för ockultism och spiritualism och hur dessa har haft betydelse för utformningen av Analytisk Psykologi. Framför allt har jag försökt visa på hur den psykiska processens regressiva respektive progressiva tendenser har utnyttjats av olika psykologer i deras arbete med den medvetandegörande processen.Avslutningsvis har jag kortfattat berört Rudolf Steiners antroposofi och Martin Bubers judiska filosofi, eftersom båda dessa tänkare, som intar en helt annan ståndpunkt än Jung, kan bidra till förståelsen av skillnaden mellan djuppsykologi och höjdpsykologi.DiskussionI diskussionsavsnittet har jag ställt frågan: Är Jungs Analytiska psykologi transpersonell? Wilber, som tidigare aktivt arbetade för Association for Transpersonal Psychology, lämnade denna organisation då han insåg att den hade utvecklats till att innefatta helt disparata grupperingar.