Studien utforskade de närståendes livsvärld när partnern drabbats av Alzheimers sjukdom. Deras livsvärld och existentiella villkor var i fokus. Studien utgick från ett existentiellt fenomenologiskt tolkande perspektiv. Den teoretiska grunden bestod av ett tänkande kring de närståendes livsvärld utifrån fyra existentialer: det levda rummet, den levda tiden, den levda kroppen och den levda relationen. Datainsamling skedde utifrån Max van Manens utforskande intervjuer med tio närstående, fem kvinnor och fem män i yrkesverksam ålder 40 till 64 år, de levde alla tillsammans med en partner som fått sin diagnos för ett år sedan eller längre.

På en minnesmottagning på ett universitetssjukhus i mellersta Sverige förs det en diskussion om att sjuksköterskan ska träffa patienten vid uppföljande besök efter att demensdiagnos delgivits. Det finns idag inga lokala riktlinjer för vad som skulle ingå i ett sådant besök. Inom andra medicinska specialiteter finns redan rutinen med uppföljande besök hos sjuksköterska och det är uppskattat bland patienter.I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom framgår bland annat att vården ska vara personcentrerad och att anhöriga ska få stöd. Syftet med föreliggande studie var att belysa hur personer med demenssjukdom och deras anhöriga upplever sin situation.Metoden som valdes var forskningsöversikt. Inkluderade artiklar skulle handla om mild till måttlig demens och övervägande om Alzheimer.

Befolkningen i dagens samhälle blir allt äldre. Många individer drabbas av någon typ av demens, exempelvis Alzheimers sjukdom, då denna sjukdom är starkt knuten till hög ålder. En demenssjukdom för med sig många svårigheter, däribland drabbas minne, språk samt kommunikation. I Sverige idag finns många yrkesgrupper representerade kring den som har insjuknat i demens men sällan finns någon som har djupgående kunskaper om de språkliga och kommunikativa svårigheter som en individ, till följd av sjukdomen får. I början av Alzheimers sjukdom är de språkliga förändringarna knappt märkbara men med tiden tilltar de språkliga svårigheterna.

Hästar har funnits vid människans sida i över 6000 år och används sedan några decennier tillbaka inom humanvården i form av så kallad hästunderstödd terapi. Syftet med den här litteraturstudien är att redogöra för bakgrunden till att hästar kan användas till detta, vilka effekter som kan ses med fokus på behandling av barn med autism och äldre personer samt överskådligt ta upp vilka risker som finns associerade med terapiformen. Framför allt är det egenskapen av att vara ett flockdjur som gör att hästar kan används inom psykoterapi. Hästar är känsliga för andra individers signaler och reagerar utifrån dessa vilket har visat sig användbart för att hjälpa människor att stärka sin självbild och tillit. Utöver den psykologiska aspekten av hästunderstödd terapi finns också den fysiska. Inom ridterapi drar man nytta av hästens rörelsemönster för att stärka bland annat muskelfunktion och balans hos människor med fysiska funktionsnedsättningar.