Alopeci innebär håravfall av olika anledningar. Det finns tre autoimmuna typer av Alopeci; areata, totalis och universalis, och en androgen som är mer känd som manligt håravfall. Den autoimmuna Alopecin drabbar ca 1,7% av befolkningen, jämnt fördelat över könen, medan cirka 96% av alla män får androgent håravfall i någon utsträckning. Det finns ingen behandling för autoimmun Alopeci, däremot finns det ett fåtal olika behandlingsalternativ för manligt håravfall, men endast med måttlig kliniskt bevisad effekt. Tidigare forskning visade att personer som tappade håret mådde psykiskt dåligt då det påverkade deras sociala liv negativt, de fick ångest och blev deprimerade, och på bloggar skrivna av svenska patienter med Alopeci finns bekräftelse på dessa forskningsresultat.

Syftet med föreliggande studie var att belysa hur några individer, på ett positivt sätt, handskats med problematiken runt Alopeci vid cytostaticabehandling. Följande frågeställningar har varit i fokus: Hur såg dessa individers copingstrategier ut innan, under och efter håravfall? Finns det någon gemensam nämnare mellan individer som till synes har en väl fungerande  copingstrategi? Ostrukturerade intervjuer genomfördes samt skriftliga källor såsom bloggar och berättelser användes.Det resultat som kunde utläsas ur materialet har bland annat pekat på hur olika kamoufalgestrategier använts samt hur situationsbundna dessa var. Flertalet deltagare använde sig av såkallade anicipatory coping, såsom att införskaffa olika typer av camoufalge som inte nödvändigtvis kom till användning senare. Två olika strategier användes för att handskas med Alopecin, antingen inkorporrerades hårlösheten som en del av personligheten eller så sågs utseendeförändringen som en ovidkommande del av sjukdomsförloppet som var skiljd från personligheten.

Bakgrund: I Sverige ställs det omkring 7000 bröstcancerdiagnoser årligen, vilket ger en siffra mellan 15-20 insjuknande kvinnor dagligen. Denna förekomst visar på att detta är ett centralt problemområde inom den svenska vården idag och en angelägen omvårdnadsfråga. Behandlingsformerna som finns idag vad gäller bröstcancer är kirurgi, strålbehandling, hormonbehandling samt cytostatikabehandling. Att behandlas med cytostatika, en behandlingsform som är en relativ vanlig komplettering till kirurgi, innebär en risk att utsättas för en rad olika biverkningar. Biverkningarna kan sätta spår i livet och som därmed även kan ha en kraftig påverkan på livskvalitén även efter avslutad cytostatikabehandling.

Fodermedelsallergi är ett tillstånd som beror på att immunsystemet reagerar mot något, oftast ett protein, som normalt sett inte ska utlösa ett immunsvar. De vanligaste symptomen är kutana symptom såsom klåda, Alopeci och otit. Fodermedelsallergi diagnosticeras med hjälp av en eliminationsdiet med efterföljande provokation och vid diagnos behandlas sjukdomen genom att undvika det orsakande allergenet. För att inte utveckla fodermedelsallergi måste hunden eller katten utveckla en oral tolerans mot proteinerna i kosten; misslyckas detta kan allergi uppstå. Denna uppsats syftar till att sammanfatta den tillgängliga forskningen kring hur den orala toleransen uppstår, den immunologiska bakgrunden till fodermedelsallergi samt hur en eliminationsdiet påverkar immunsvaret.

Demodikos är en parasitär hudsjukdom som uppstår när ektoparasiten, Demodex spp., förökar sig okontrollerat. Demodexkvalster ingår i hudens normalflora och vad som är etiologin bakom den patologiska förökningen är fortfarande oklart. Eventuella orsaker som diskuteras är underliggande sjukdomar, behandling med immunnedsättande läkemedel, defekter i immunförsvaret och hormonell grund. Demodikos kan förekomma som en lokal och en generaliserad form. Den generella formen av demodikos kräver en långvarig behandling med antiparasitära och antibakteriella läkemedel och flertalet upprepade djupa hudskrap utförs för att följa behandlingseffekten. Djupa hudskrap används i diagnostiken för demodikos och utförs på patienter med klåda och Alopeci.