Vi lever i en värld där teknikutvecklingen går allt snabbare och till synes exponentiellt och oförtröttligt kommer att fortsätta öka. Hur detta påverkar Försvarsmaktens val av tekniknivå för framtida sensorförmåga för artillerilokalisering kopplat mot operativa krav, interoperabilitet och ekonomi blir extra intressant när radartekniken befinner sig i ett generationsskifte. Beprövad teknik, internationella och militära krav på en artillerilokaliseringsradar ställs mot ny radarantennteknik, svensk forskning och utveckling av Aktiva Elektroniskt Styrda Antenner (AESA).Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida ny teknik är ett nödvändigt tekniksteg för artillerilokalisering eller är "gårdagens" teknik lika bra eller kanske till och med bättre i vissa användningsområden och situationer? Är AESA ett nödvändigt tekniksteg för artillerilokalisering?Metoden för uppsatsen är en jämförande litteraturstudie d.v.s. en kvalitativ textanalys utifrån en given teoriram.